Republiken Jamtlands Blogg

Ja inte ekonomiska, men du får gärna skicka in din lilla Jamtbladsartikel till  j.lanker@gmail.com nu på en gång!

Ma raukes,

Spejjar’n

Den 12:e mars 2009, på våran nationaldag hadde vi planerat att göra diverse småbus och vandra runt på stan. En sak vi planerat in i minsta detalj var att vi skulle kapa en av stadsbussarna. Vi började under vintern och spånade på detta och vi pratade med chefen på stadsbussarna om vilken buss och tid. Och han skulle snacka med busschauffören och berätta vad som var på gång. Radion blev meddelad om vad som var på gång, så de skickade en reporter. En nyhetssida på nätet blev förvarnade genom ett samtal som lät ungefär så här: -”Du skulle ni vara intresserade av en nyhet där en buss blir kapad av en armé”. -”Ja mycket, vad är på gång?”  -”Nja vill inte berätta mer men ni kommer få se!” Sen la jag på. Jag skulle velat vara en fluga på deras vägg efter det samtalet.

Då är det den 12:e och jag är på väg in mot Östersund, kommer att tänka på att det kan finnas mycket oroliga medborgare även i denna lugna del av landet och tänkte att polisen borde kanske få veta vad som är på gång. Ringer då 11414 som är till polisen i mindre brådskande ärenden. Kommer då till en larmcentral någonstans i Sverige, och det samtalet blev mycket intressant:

-Polisen.  -Ja hej, marcus heter jag kan du koppla mig till polisen östersund.   -Vad är det som har hänt? -Inget speciellt men jag vill bli kopplad till östersund. -Jag måste få veta vad som hänt? -Ja, jag och litet gäng ska kapa en av stadsbussarna i östersund och vill därför prata med polisen i förebyggande syfte. Här blev det först tyst en bra stund varefter polisen säger snabbt. -Kopplar dig till polisen östetrsund. Blev nu kopplad till länskommunikationscentralen i östersund. -Polisen östersund. -Hej, kan jag få prata med vakthavande. -Vad gäller det? -Jra är ute på uppdrag och vi ska kapa en buss här i Östersund. -Kopplar dig till vakthavande. -Vakthavande.    -Hej, känner du till Befrielserörelsen och Jra? -Jo lite grann. -Bra, då ska du  inte veta mer. Men vi ska kapa buss nummer 1 klockan 09,35 vid busstorget. -Okej då vet vi. -Tack, hejdå.

Så vid möttes några ur armen och radion anslöt också och med flggor och lite redskap,  gick nu vi till busstorget för busskapning. Jag förde befäl och sa till två av “soldaterna” att ställa sig i vägen 5 meter före busshållplatsen. Bussen kom, tutade, och höll på att köra på de som stod där,  körde runt dem och fram dit han skulle. Jag klev på och sa då att bussen är kapad och passagerarna behöver inte betala. -Nähä, alla måste betala, kliv av min buss. Sa han åt mig. Kände att så otrevliga är vi inte så jag klev av lika fort. Direkt får jag en mikrofon framför mig och en fråga: -Det där gick inte bra? På grund av av vad som hänt och varför det blev så fel,  så har jag ingen om vad jag sa till reportern.

Vi grupperade om och jag ringde till chefen på bussarna och frågade vad som hänt. Han svor högt, och förklarade att de hadde bytt chaufför precis och han hadde missat och meddela den nya chaufören. Bra då visste vi vad som hänt. Vi skulle få ta nästa buss och han skulle meddela denna busschaffis vad som var på gång. Vi repade nytt mod och tog emot nästa buss. Jag hoppade på och började då med att fråga: -Har din chef  pratat med dig om att vi ska kapa din buss? -Nej. Men va fan han jag tänka in jag fick ur mig. -Då gör vi det i alla fall! -Okej. Sa han, och vi var med på banan igen.

Vi var fem stycken ur armén som åkte med, och de som klev på behövde inte betala. För vi stod i vägen för betalautomaten. Några försökte i alla fall betala men då visade vi dem snällt till närmaste säte och berättade att pga nationaldagen i dag 12:e mars så bjuder vi er på denna resa. Då blev de glada och åkte med. På frösön försökte vi kapa den på riktigt för de var någon som glömt att ta med sig ett antal påsar skorpor vi skulle sälja under dagen. De var nu strax utanfö Gäddede. Busschauffören var jätte snäll men dit ville han inte köra.

När vi kommit till ändhållplatsen var det en stund innan bussen skulle åka igen så då passade vi på att ta några kort då vi stod framför bussen. Ett av dessa kort mms:ade jag till den nyhetsbyrån jag varskott att en busskapning var på gång. Berättade då också varför och vilka vi var. Det tog två minuter så ringer de upp mig och skrattar rakt ut. -Självklart, detta måste vi ha med, går det bra om jag publicerar din bild. -Ja det går jätte bra.

När vi sedan åkte iväg igen och kom tillbaka till busstorget var de dax för chaufförs byte. Avgående chaufför sa då till pågående. -Du bara så du vet den här bussen är kapad så gör som de säger och ta inte betalt av någon. -Okej, sa han och klev ombord ställde växelkassan under stolen och åkte iväg. Ryktet hadde nu spridit sig och vid nästa hållplats klev en repoter med filmkamera på och gjorde en intervju med oss om vad vi höll på med.

En efter mycket strul, mycket lyckad och uppskattad kapning!

2 små händelser ang kolbullarna på Yran.

En dag på yran stod jag och tittade ut över folkhavet och ser ett äldre par, där frun skjutsar sin man i rullstol, när de kommer fram till vårat område stannar de till en stund och kollar. Jag går fram och pratar med dem. De frågar om det är kolbullar vi gör.  Japp, och de blev överlyckliga, kan vi få två stycken nu på en gång, sa de. Vi fixade till två stycken, och de satt och åt med stora leenden på  läpparna. När de ätit klart gick jag dit och frågade om det smakade bra. Mycket sa de, och du förresten kan du ordna en låda så vi kan ta med oss 4 stycken hem också. Själklart sa jag, ska ni bjuda nån som är där hemma? Nä de ska vi äta till middag! Oj det vardet värsta men det ordnar vi. Så vi vek ihop en låda stekte 4 stycken och de betalade och knatade hemöver. Nästa dag dök de upp igen, “Kan vi få beställa 4 stycken och ta med oss hem?” Vi bröt kön som väntade på sina bullar, för här kom två VIP kunder. De fick sina bullar och rullade hem igen. Å alla tyckte det va så härligt med detta äldre par som kom och beställde av oss. Det gick ett år och det var dags för nästa yra, jag tror vi sa till varandra “tror ni det äldre paret kommer i år också?” Och mycket riktigt både fredag och lördag kom de förbi och detta år hade de med sig en matlåda och beställde 4 stycken bullar. Tyvärr dök de aldrig upp det tredje året.  Men vilket underbart gammalt par!

En annan härlig historia om en kille som älskar kolbullar, en göteborgare som i år gjort sin 10:e yra var för några år sedan ganska sent ute en yran natt med sina kompisar. De hade varit några svängar i tälten på krogstråket och nån sväng ut på en båt som ligger i Östersunds hamn. Så de var i riktigt go form fram mot  halv fyra på morgonen. Men de kom på att hos Jra där går det alltid få mat. Tyvärr hade vi stängt vid tre den natten, så allt var undan stoppat. De kära kompisarna, hittade en halv kolvbulle som var nedtrampad i gräset, och även en servett hittade någon. Så de la den kolbullen med gräs och jord i servetten och gav den till kompisen som satt och vilade på  en bänk. ” Å tack, ni är mina bästa kompisar” sa han och åt upp den med samma härliga leende som det gamla paret hadde. Dagen efter berättade de för mig vad som hänt, och det var först då han fick höra vad som hänt. Han tyckte den var lika god som alltid. Han är nu en av få som har stor rabbatt på kolbullar. Inga namn har använts för att skydda denna stckars person.

Å som många säger om kolbullar MUUUUMMMMMAAAA!

Barfota å Slokhatt

Hej!

Nu e det je som e skrivare i föreningen och därmed ansvarig för sammanställandet av Jamtbladet. Innan 27 augusti vill je ha ditt bidrag. Har du nån trevlig historia om vår sköna republik eller nått från årets Yran skriv ihop nått och skicka till j.lanker@gmail.com innan, ja just det, 27/8!

Lycka till!

//Spejjar’n

För några år sedan blev vi påringda av ett data företag här i östersund, vi skulle kapa deras middagsbjudning på restaurang Marité.  Det var några japanska affärskollegor som de bjudit, och vi skulle komma dit och berätta lite om Jämtland och våran historia. Vi gick dit, fyra stycken ur armén och för ovanlighetens skull nästan knackade på dörren in till den lilla matsal där de satt. Vi körde en hostorie lektion där på engelska, sjöng Jamtlandssången och delade ut, visum och en palör Jamtska-Engelska. Denna lilla kapning var mycket uppskattad.

När vi lämnade dem och gick ut från Marité såg såg vi som hastigast att hela under våningen var bokad för en stor middag. Vi gick ut och stod utanför och hade en litet eftersnack hur kapningen gick, och som vanligt tyckte vi att vi genomfört den perfekt. ( Ödmjuket är ett ledord när vi är ute på uppdrag.) Medans vi stod där så hörde vi hur de sjöng och skålade på nedre våningen och de hade ett riktigt gött party. När vi stått en stund och nästan var på väg att knata iväg åt var sitt håll så kände vi att det var något som drog oss tillbaka mot Marité igen, så vi tittade på varandra och en av oss sa till slut,      “Ä va fan, nu kör vi” så vi gick helt sonika in på restaurangen mitt under ett tal och ställde ut oss med våra flaggor och chefen för oss sa till den stackars mannen som just stod och höll tal, att han skulle vara TYST. (ödmjukhet) Han  blev tyst, alla andra blev också tysta och chefen våran tag till orda            “Hej, vi kommer från JRA, jamtlands republikanska armé. Ni vet aldrig när vi dyker upp och ni vet aldrig när vi försvainner. Hej då!” Och efter detta otroliga brandtal till detta folk så försvann vi snabbt ut igen. Vilket jubel det blev! Och aldrig har jag sett så förvånade festfixare, alla frågade varandra vem som beställt oss. När vi kommit ut kom en stackars servitris utspringande och sa att vi skulle vara på övervåningen på kapning. “Vi har redan varit där”  sa vi och började gå hemöver. Dessa helt oförberedda kapningar är de roligaste, både för oss och de som vi hälsar  på.              Barfota å slokhatt.

Hej, nu ska här försökas bloggas endel under augusti månad. Har under årets yra lyckats med konststycket att det sen första gången jag satt ned vid en eld med en stekpanna i näven, har det nu gått 20 år! Vilket jag under yran har firat och nu här försöka mig på att skriva ner en del roliga händelser som inträffat under dessa 20 år. Mycket nöjje, för det har jag haft.

Jag har ingen aning vart jag ska börja så en god vän väljer nu ut en händelse som blev ” En blivande Jra:ares öden och äventyr”

Så vi börjar då i slutet, hur vi får in nya härliga rekryter. Just denna lilla tös är min lilla dotter på nu 8 år. På hennes första yra var hon ca. 3 veckor gammal. Vilket nu börjar sätta sina spår, i år gick det knappt att få henne ut från området, fick nästan ta hjälp av de stora vakterna för att få henne hem till sin mor. Denna lilla tös har vid fler och fler tillfällen följt med på diverse upptåg. Och blivit mer och mer angagerad i Jra, från början var pappa ganska pinsam och jobbig, men allt eftersom tiden gick har hon morskat på sig och kliver fram mer och mer. Tösen följer med på styrelsemöten, satt då från början och ritade och tittade i tidningar, sen när det blev långtråkigt kom hon på att ta med våran lilla katt som hon älskar att visa upp för alla. Så på med kopplet på Tussan och iväg. Så denna katt har också fått vara med om en del. Som när vi var på möte och “Ludde” tror jag han heter, en stor en collie också kom på mötet, då blev det spännande. Katten har även fått komma med en sväng på årets yra.      Tillbaka till yran, att ha med en liten tös i lägret, är både roligt, ansvarsfullt och en hel del extra jobb. Ett år då tösa biten var så där 4-5 år var hon med en dag och när man yrar runt där i vårat inhägnade läger så har man inte ögonen på henne hela tiden, för ropar man till efter henne så hör man alltid någon som säger att här är hon. Men vid ett tillfälle så hojtar jag till efter henne och ingen svarar, ja hon är i tältet säger någon. Går dit och kollar, TOMT. Hon är borta. Vad göra! Började springa i cirklar runt lägret, började bakom lägret mot sjön, där satt en barnfamilj och såg mycket sura ut när jag frågade om en liten tjej sprungit förbi. De hade inte sätt någon, fortsatte att springa ett större varv och då en 50-60 meter från lägret ser jag en liten tös liggandes på gräsmattan. Så jag sprang dit och tänkte att, ta det nu lugnt och skräm henne inte nu utan fråga snällt vad hon gör och därefter försöka förklara att så gör man inte. “Vad gör du?” frågade jag. Får det underbara svaret “Titta vilken fin blomma” “Och det blinkar där” säger hon och pekar bort mot tivolit. Jag tror ja la mig ner jag också en stund och tittade på en av de få blommor som lyckas överleva i badhusparken under yran.  Det går inte bli arg på en son komentar. 

Nu i år har hon för första gången slutat skolan och fått gå på sommarlov, när vi en vecka före sommarlovets början satt på ett möte och gick igenom sommarens kapningar så bara slapp det ur mig att är det någon som kan stå fanvakt vid kyrkan då. Självklart sa flera stycken hon är en av oss  så det ordnar vi. Sagt och gjort, när alla på skolan sjungit och spelat, och hela stora kyrkan i östersund sjungit “Den blomstertid” och allt avslutades med Jamtlandssången, så tågade alla ut och där stod a Sy Kristina å Anéa på var sin sida om stora trappen. Tösabiten kom ut och såg lite fundersam, men då jag förklarade att det var framförallt för hennes skull då glänste hu som sola gör en härlig för sommar dag. Det var många som ville ta kort med barn och jamtlands flaggan under den utmarchen från kyrkan.

Och mig veteligen har yran i alla fall vid ett tillfälle sett till att jorden har blivit en liten Ville rikare.  Och fler små “soldater” har det tillkommit under dessa år. 

Som en Evert säger “Jamtar gå ut i natten och föröka er”

Vägen/stigen längs stranden mellan Östersund och Brunflo rekommenderas starkt att cykla efter. Ta med picknickkorgen och ta ett dopp vid bästa möjliga ställe. Helt underbar utsikt mot Annersia, Vallsundsbron och Frösön. Jag och en polare har cyklat tandem där två dagar i rad nu. Åk in på vägen nedanför Röda Korset (eller för den delen börja i Badhusparken och trampa söderöver).

Ma raukes i det sommarsköna Jemtland!

//Spejar’n

Klockan är ca 00.50 ( tisd förra veckan ) och jag är på väg att göra kväll i stugan. Något rör sig utanför verandan, så jag kastar en blick , lite upprörd undrandes vem som i fridens namn kommer HIT SÅ SENT !? Men… Vad konstigt personen går, PÅ ALLA FYRA, Oooooooooj, det är ju Herr Björn!!!

Fast det är inte den störste, det är en mindre modell, sk “2-åring” skulle jag tro, en som är nyss släppt av mor sin att själv gå ut och upptäcka stora världen och dessutom f om nu måste klara sig helt själv. Helt stilla står jag och tittar- vart är KAMERAN ? – men får mig inte att släppa honom ( eller henne ) med blicken. Den lufsar vidare , rakt in i kohagen, stannar till vid en el-stolpe, reser sig upp och står och håller sig i den en stund och ser ut att njuta av att räta på ryggen lite och sträcka ut armarna ( eh… armar? ) , fortsätter sedan längre in i hagen och skogen.

Vem ringer man och berättar sådant för, mitt i natten ?

Får svårt att somna och sova.

Kommer på vid uppvaknandet att det naturligtvis måste telefoneras till BONDEN !

Han blir jätteglad över informationen, eftersom han hade fraktat ut ganska små kvigor, som han kände oro över.

“Nu ska jag omgruppera och in och hämta bössan!!!”

Lille Herr Björn hade nog vandrat långt i  natten , för han siktades inte mera och kvigorna betar lugnt i hagen.

Häftig upplevelse var det iaf och jag får anse mig haft stor tur, som för andra gången i mitt liv fått se en Björn!

Ni som anmält er OCH kommer att anmäla er till Kolbullestekningslägret under Yran :  Ni inbjudes till informationsmöte måndag den 19 Juli i lokalen på Tingsgatan  kl.18.00   Föreningen bjuder på fika !  Vi kommer att informera om hur lägret ser ut, arbetsuppgifter, säkerhetsfrågor mm.

Väl mött och mae raukes !  a´Annéa Hövding

Nu är yran snart här, men den gör dig inte själv.  All planering för vår kolbullestekning är i full gång. Fläsket är beställt, ansökan om livsmedelstillstånd ska göras. Hur svårt får det bli för att få steka kolbullar. Genom åren har vi fått lära oss den svåra vägen, man får inte steka kolbullar utan att ha ett tak över, måsar kan ju göra en inflygning med störtbombning av pannorna. Detta gav den påföljd att ett tak svetsades ihop för några år sedan. Ett mycket fint plockepinn, nu efter några år så kan vi sätta ihop det utan allt för svåra besvär. Vi har införskaffat en husvagn för att kunna vispa ihop smeten utan naturens inblandning. Kyl och frys finns för att behålla kyl och fryskedjan. Visst är det primitivt men vi följer de regler som satts upp. Det tror jag inte alla kolbullestekare i Östersundskommun gör;)  Vill någon vara med och bygga upp vårat läger, steka kolbullar eller riva efter yran,  kontakta vår hövding  Annéa eller Barfota slokhatt Marcus  senast den 16/7 så får ni en uppgift att fylla. Ring Annea på 0702220359 el Marcus 0738132767.

Ha en rektur skön sommar

Skattmästarn

Tjolahopp!

Vädret har verkligen varit helt underbart idag. Och det märktes: stan, och då speciellt Stortorget, kryllade av solbadande Östersundare och annat folk. På kvällen blev det en cykeltur längs stranden från Odensala till Badhusparken. Jag kunde då inte säga annat till stårsan bredvid mig än att: “det här, det är varför man flyttat hit!” Som le grand finale cyklade jag upp till Frösötornet och efter viss mer eller mindre illegal klättring så kunde jag njuta av solnedgången sittandes i trappan på tornet. Det var en kväll som hette duga det!

Ma raukes!

Spejar’n

PS. Jag ska på maskerad i morgon och man ska vara utklädd till nått som börjar på ens första bokstav. Vad lämpligt att mitt namn börjar på J då… DS.